Spelmöte 11/8

spelledaren

Spelledaren dricker ur ymnighetshornet

Medan betan testas och läses av externa förmågor, jobbar vi på Zorkhfeber vidare med filande, putsande, fluff och kommande (efter första utgåvan påföljande) produkter. Men vi försöker hinna spela också! I lördags träffades en något decimerad variant av ordinarie spelgrupp för första gången sedan i juni med celebert, förhoppningsvis återkommande, gästspel av Tomas Arfert (SagaGames). Det var alltså första gången någon utanför Zorkhfeber spelade Zanguina – Rollspelet, åtminstone såvitt vi vet. Han hade synpunkter på karaktärsgenereringen, som han uppfattade som för krånglig och tidskrävande (detta är vi medvetna om – vi vill lite grann ha det så – men vi kommer komplettera den gängse metoden för framtagande av Rollperson med förenklade varianter i två steg, samt jobbar på digitala hjälpmedel för ändamålet. ”Jävligt bra system”, var omdömet om regelsystem/spelmotor, något vi tacksamt slickar i oss.

Nedan följer en liten spelrapport:

Det är en sensommareftermiddag och Sarkhemys – Dödshämtarens – dag närmar sig med stormsteg. Sarkhemy sägs besöka Zorkhana endast i djurhamn, varför Sarhkemys dag har kommit att bli en riktigt festivalartad tilldragelse med maskerader, utskänkning av bröd till de sämre bemedlade och på andra sätt en ganska uppskattad högtid bland de troende. Även kommersen gynnas av alla maskeraddräkter och allt  godis, dryck och mat som ska krängas på de firande.

På värdshuset Väsande Repet i staden Ayvard, i Ibstadwen, östra Ibstar, svettas värden Goran bakom skänken och skäller ilsket på den nya kockens oduglighet. Om inte idioten hade valt att skära av sig fingret föregående dag skulle Goran med all säkerhet varit samma jovialiske herre som vanligt, glatt skämtande med besökare och fyllon i skänkrummet. Men nu ger sig magsåren tillkänna när kocken, med en illa bandagerad högernäve, försöker röra till en blaskig köttsoppa men spiller och fumlar ut innehållet. Goran hytter argt med näven åt honom, tar en djup klunk ur halspluntan som han får fylla på om varven, och stormar sedan upprört men maniskt välvilligt leende ut mot gästerna igen.

Ute vid skänken har en stor, lätt obehaglig man slagit sig till ro med en samling sejdlar omkring sig. Det är Oldarik; nomaden och lädermakaren. Det strama, mörktonade och läderartade ansiktet smälter ihop med de hafsigt ihopsydda och lagade skinnkläderna. Det breda skägget är mörkt, lindrigt nedsölat av mustig dryck, och bidrar till att ge den björnlika besten ett inte alltför inbjudande intryck. Mannen muttrar till och sveper sejdeln han kramar i sin ena ram till näve varefter han bestämt trycker ner den öronförsedda läderhuvan över huvudet. Det är, så att säga, mannens hyllning till Sarkhemys  – faktum var att det var det enda han förmått skrapa ihop efter en längre tids tukthusvistelse. Det, alltså fängelsevistelsen, och faktumet att han härstammar från en av de inlandslevande nomadstammarna är en avgörande orsak till att han just spenderar de sista magra kopparstycken han äger på en alldeles för blaskig maltdryck. Oväsendet från gästerna stör honom inte eftersom han ändå befunnit sig på ett mycket värre ställe under de senaste åren och jobbat av sin skuld till det här samhället. Han fnyser till igen och försöker smådrucket kontrollera att ingen sejdel kring honom innehåller kvarglömda slattar av dryck.

I ett bås i samma värdshus sitter tre andra personer ivrigt konverserande – eller ja, två av dem – den tredje inmundigar mest vin ur en väldig karaff. Det är de tre ofrivilliga kamraterna Ghemelan, Adana och Hillevi, som i denna stund försöker reda ut vad deras nästa steg ska bli. Efter att ha mött Bymor och fått hjälp att rymma från Juavitiska inkräktare för några dagar sen har tillvaron ställts på ända för sällskapet. För Adana – en helig och mycket, mycket fager kvinna – har svärdets väg mot hennes vilja återigen vecklat ut sig framför henne. För Ghemelan väntar ett äventyr och nya möjligheter att hamna i trubbel och för Hillevi är allt bara ett skimmer av vin och en fantastisk studie i våldsverkande. Deras kumpaner och tidigare fränder har sysselsatt sig själva; Mekit – den mörka, litet fega och slingrige mehrinen – har gett sig åstad att åta sig nya trubaduruppdrag under Sarkhemys dag. Med hans röst och harpa, resonerade han, var det en enkel sak att fixa. Samtidigt insjuknade Leroq – Adanas stridskamrat och religiösa broder – i en kraftig feber och blev sängliggandes i sjukstuga. Nu är de alltså bara tre och diskussionen är livlig. När Ghemelan går för att fylla upp nya stop och beställa en karaff vin – ty törsten är ganska stark hos vissa i sällskapet – stöter han in i Oldarik som fortfarande letar småslattar i krus och sejdlar. Ghemelan som är en givmild själ köper efter ett kort samtal en sejdel med öl åt läderbaggen, och bjuder så småningom över Oldarik till sällskapets bord. Diskussionen har vid det här laget landat i att de ska försöka träffa arosen i staden – det gäller en viss ”nyckel” Adana behöver få tag på. Arosen verkar dock väldigt skeptiskt inställd till att ta emot besök och eftersom varken Ghemelan aller Adana är fantaster av de våldsamma lösningar som Hillevi förespråkar har de kört fast. Oldarik erbjuder sig här att assistera sällskapet; då han vet vägen till det omnamar där de kan träffa arosen. Sällskapet godtar givetvis glatt och utan ett uns misstänksamhet Oldariks erbjudande och tjänster och går sedan ganska direkt ut i Ayvard-kvällen, mot arosen och templet i staden. Väl på plats släpper sällskapet in sig själva genom de olåsta portarna – det verkar inte ens komma på tanken att annonsera sin ankomst utan anförda av Oldarik och Adana stegar de in i templets inre och möter så på en ung tjänstegosse vid namn Tengil. Ett försiktigt förkunnande från Tengils sida gör gällande att arosen vid namn Dimer har gått och lagt sig för kvällen och att sällskapet får lämna templet. Det tar förstås inte sagda sällskap lång tid att övertyga den unge pojken om vikten av att de får träffa Dimer . ”Det är faktiskt en fråga om rikets säkerhet!”, kungör Adana pompöst och världsvant innan hon får Tengil att visa vägen till arosens cell. Väl vid dörren väcks en synbarligen ålderstigen och nu nyvaken och irriterad aros av en mycket försiktig och nervös Tengil. Adana förklarar återigen, till synes lyckosamt, att sällskapet är på ett uppdrag för rikets, Livgivarens och storkonungens räkning och behöver tillgång till gravvalven. Efter en stunds debatterande där Dimer först vill slänga ut sällskapet tjatar sig så småningom Adana till en kort visit ner i katakomberna – det gäller trots allt rikets säkerhet!

Tempelgossen Tengil får visa vägen; nu märkbart lugnare efter att arosen gett sitt tillstånd och när stämningen lättat något. Med pojkens hjälp letar sig sällskapet fram till de rödmarkerade golvplattorna som börjar vägen ner i katakomberna – även kallat Sarkhemys väg. Där nere är det mörkt, fuktigt och obehagligt. Få personer besöker dessa valv om det inte är i tempelärenden. Tengil för dem genom trånga och mörka korridorer och tunnlar till dess att han tror sig ha hittat till det gravvalv sällskapet letar efter. Väl där börjar Oldarik och Adana inspektera gravarna medan Ghemelan försöker vara hjälpsam och Hillevi inmundigar mer vin ur sitt vattenskinn. Sökandet pågår en stund, till dess att de finner de äldre gravarna, vissa så gamla som åttahundra år. När sällskapet så finner den äldsta graven – som enligt sägnen skall tillhöra den Förste Väktaren – skickar Adana Tengil efter ett krus med vatten; hon berättar inte varför men övertalar honom att våga sig tillbaka genom katakombernas mörker och upp till brunnen utanför.

När Tengil väl rusat iväg är Ghemelan snabbt framme med bräckjärnet, som Hillevi bestämt fattar grepp om varefter hon börjar bearbeta den första stenkistan de behöver åtkomst till. Efter hackande, bräckande och tryckande brister stenkanten och Adana kan beskåda innehållet; ett skört skelett av oigenkännlig form. Det mesta har multnat och förvittrat till damm, utom en silverring på skelettets högra ringfinger. Adana tar denna ring – förvissad om att det är ’nyckeln’ hon varit på jakt efter.

Så kommer Tengil flåsandes och rödflammig tillbaka med kruset vatten, och sällskapet bestämmer sig till hans stora förvåning att gå upp igen. Tengil vet vid det här laget att han inte ska ställa en massa dumma frågor utan leder något lättat sällskapet mot katakombernas utgång, när helt plötsligt någon snavar ut framför dom i mörkret. Adana och Ghemelan skriker unisont åt personen att stanna upp men denne lägger benen på ryggen i mörkret, med Hillevi i lyriskt släptåg beredd att nedgöra främlingen. Oldarik har vid det här laget lagt en pil på strängen till sin båge och avfyrar den på vinst och förlust ut i mörkret. Till hans och alla andras lycka träffar han den flyende mannen som visar sig vara en kortväxt, enkelt klädd penver. Han har träffats i ändan och lider alla helvetes kval där han ligger och försöker krypa vidare. Medan Tengil blir väldigt rädd och förvånad över mannens närvaro i katakomberna ser Hillevi till att med en spark i magen försäkra sig om att penvern är oskadliggjord. Raskt kommenderar Adana att de ska släpa upp mannen till templet och förhöra honom och att hans avsikter i gravvalvet ska utredas. Väl uppe binds han vid en av bönebänkarna och med Hillevis hjälp – ty hon är likt mannen penver och talar deras gutturala språk – påbörjas förhöret. Det framkommer snart genom kroppsvisitation att det är en övertygad och fanatisk juavit som spionerat på sällskapet. När sällskapet förhör mannen tar Tengil tillfället i akt och väcker arosen Dimer som irriterat kommer inrännande för att se vad sällskapet företar sig i det heliga templet. När han inser att det är en juavit och penver, samt att sällskapet varit nere i de heliga gravvalven och spillt blod säger han åt Tengil att springa efter vakten. Det tillåter inte Ghemelan som drar en kniv och helt sonika hotar att skära halsen av den unge pojken. Samtidigt ser Hillevi det som ett tecken att det är ok att sänka arosen med en snabb högerjabb – något Adana förgäves försöker hindra. Hillevi kompletterar skadan med en nonchalant spark över den helige arosens lår och skrev. Adana blir här väldigt uppgiven över Hillevis osunda inställning till våldsutövande. Tengil – med en kniv mot strupen – gråter högljutt över situationen och Oldarik drar obekymrat ut pilen ur den skadade juavitens skinka och bidrar därigenom till desto större blodvite och högljudda klagorop.

När så situationen lugnat sig en aning efter att man bundit Arosen och lagt honom i hans cell (som Adana och Ghemelan obehindrat genomsöker – de hittar en mystisk anteckning med texten ”Sarkhemys dag, Ö.P.”) avtvingar man den unge Tengil ett heligt löfte att inte skvallra för stadsvakten på, tja, låt oss säga tre dagar? Därefter kan Tengil med gott samvete lösgöra den kanske lugnare arosen och larma vakten, om det nu verkligen är så nödvändigt. När detta är avklarat släpar man med sig den skadade Penvern, som drabbas av Hillevis tjuvnyp och glada örfilar, till sagda stadsvakt som man nyss ville undvika, och överlämnar honom där som en ”juavitisk spion och uppviglare”. Vakterna rycker lite enkelt på axlarna; penver står inte direkt högt i kurs här i väst.

Sällskapet drar sig därefter tillbaka till det Väsande Repet; Hillevi har blivit väldigt hungrig och törstig efter den händelserika natten och Adana skruvar bekymrat på ringen hon tog från graven. Oldarik verkar mycket glad och genuint nöjd över att ha träffat på ett sällskap i hans kaliber. På värdshuset beställs det mat och starksprit. Det är en förhållandevis god och ganska kamratlig stämning i sällskapet, för en gångs skull. Dock smolkas glädsjebägaren av rykten på bygden, förmedlade av värdshusvärden Goran, om hur barn har försvunnit de senaste veckorna. Dessutom har djur skändats och slagits ihjäl ute på gator och torg, något som ses som en skymf mot Sarkhemy. Sällskapet lyssnar halvhjärtat innan de dricker upp den sista spriten och ramlar i säng på sina rum. Väl vakna morgonen därpå inser de alla att de kanske var lite för naiva beträffande att låta Tengil avge det där löftet om att inte larma vakten på, tjaa, säg tre dagar? Därför rustar de sig (med brynjor, svärd, hillebarder och vad de nu har liggande) och går åstad mot Templet för att försäkra sig om att Tengil håller sitt löfte, och för att fråga Dimer vad det mystiska meddelandet de hittade på hans rum ska betyda? Vad kommer egentligen att ske på Sarkhemys dag?

Utanför templet står givetvis en patrull kommenderade vakter när Adana och sällskapet anländer. Dessa släpper inte in några tempelbesökarna alls, och det är en upprörd stämning bland borgare och besökare. Även Adana försöker övertala vakten om att bli insläppt i egenskap av helig krigare, men de viftar nonchalant bort henne som vore hon en simpel stadskvinna. Sällskapet gör upp en väldigt grovskissad plan där Adana och Ghemelan spanar runt för att hitta en väg in; vilket Ghemelan gör i form av en obevakad ingång på omnamarets baksida. Adana har kommit på att de kan behöva maskera sig (vilket inte väcker någon uppmärksamhet så här nära inpå firandet av Sarkhemys dag) och därför sprungit iväg till en maskmånglare och köpt fula förklädnader de kan bära; Adanas i form av en road pungsork, Oldariks av en listig gam, Ghemelan som en lömsk gädda och Hillevi som ett oskyldigt får. Gruppen samlas kring den obevakade sidoentrén och med hjälp av skrikande barn som erbjuds godis för att distrahera vakterna bryter de sig in med hjälp av Ghemelans bräckjärn.

Våra ’hjältar’ rör sig därefter smidigt och tyst in i templet, på jakt efter aros Dimers cell och eventuellt Tengil. De passerar ett kök och genom dörrspringan kan de se en obehagligt fet man till kock som rör runt i grytor och bräserar kött, kokar soppor och förbereder bröddegar. Hillevi tycker mannen påminner om ett nordispalanskt skogstroll men håller mun. Efter att ha smugit sig genom en mörk korridor finner så sällskapet äntligen Dimers cell och tar sig in, bara för att upptäcka att det är släckt och att arosen lyser med sin frånvaro. Adana övertalar kvickt sällskapet att stanna och invänta arosen som ’säkerligen’ måste komma tillbaka förr eller senare, för att sova. 

Efter någon dryg timma hör de fotsteg närma sig. Tyvärr passerar dessa fotsteg till allas frustration Dimers cell, och Ghemelan sticker ut huvudet i korridoren och noterar att det var en kåpklädd tempeltjänare som gick förbi. Snabbt utarbetas en genialisk plan i vilken Ghemelan ämnar locka in tempeltjänaren (som kan vara och förmodligen är Dimer) i cellen för att avväpna och fråga ut honom. Detta misslyckas kapitalt då tempelmannen på tillbakavägen viskande ombedes att komma in till Dimer av Ghemelan, som försöker härma arosens röst. Den kåpklädde skriker på hjälp och rusar utefter korridoren.

Hillevi har vid det här laget blivit enormt uttråkad och frustrerad och lättretlig; så när mannen ropar på hjälp släpper alla spärrar och Hillevi jagar helt sonika ut ur rummet, och efter mannen, som hon hackar sönder med sin hillebard. Tyvärr visar det sig att mannen har tre kamrater i antågande, beväpnade med svärd, yxor och klubbor. Ghemelan och Adana; de två vuxet tänkande i sällskapet, överväger först att gömma sig men bestämmer sig slutligen för att fly templet. Oldarik som kommer ut strax efter Hillevi överraskar den abnormt fete kocken som med kakdeg runt munnen står som förstenad av chock vid åsynen av inkräktarna som just kluvit en helig yrkestroende med en hillebard. Oldarik tvingar under pilbågehot ner den fete på mage och börjar binda  hans armar medan Hillevi – hög på blodutgjutelse – ivrigt inväntar de anstormande tempeltjänarna. Striden som utbryter blir kort men blodig – de två främsta hugger efter Hillevi som vigt backar och måttar ett hugg med sin hillebard. Oldarik har vid det här laget lyckats bakbinda kocken och på knä avfyrar han en pil rätt i ögat på en av tempelmännen. Den andre parerar därefter Hillevis hillebard med skrevet och dör gurglande med maginnehåll rinnandes ur sig. Den tredje mannen försöker lägga benen på ryggen men träffas av en pil i knävecket och faller ihop. Oldarik gör en helomvändning och springer mot utgången medan Hillevi blodtörstigt avrättar den skadade kvarvarande tempelkämpen. Därefter gör hon sin sorti – dock först efter att ha sparkat den obeväpnade, bundna och livrädda kocken i ansiktet.

Väl ute ur templet väljer Ghemelan och Adana att snabbt ansluta sig till en skara maskerade festfirare på en tvärgata. Där byter de masker med några intet ont anande festdeltagare och skyndar sedan vidare till värdshuset. Oldarik som smiter ut kastar av sig masken och drar åstad mot värdshuset han med. Väl där verkar de tre; eller ja, främst Adana och Ghemelan, övertygade om att Hillevi satt sin sista potatis och beställer in ett gott vin för att antingen fira eller sörja den tidigt bortgångne psykopatkrigaren. Deras glädje – eller sorg – blir dock kort då dörren öppnas och en synbart törstig och oberörd Hillevi uppenbarar sig. Stämningen blir lite tryckt och dålig – bland annat diskuteras det om Hillevi kanske inte ska använda så brutala metoder, eller om Adana och Ghemelan är två fega ynkryggar – men lättas upp efter en stund efter att Hillevi fått dricka sig småberusad och de andra två insett att det inte kommer eskalera till ett slagsmål inne på Väsande Repet. Dock är relationen mellan den heliga Adana och den något instabile Hillevi för evigt djupt sargad och irreversibel. Kvällen avslutas med en enkel kvällsvard och att sällskapet en och en avviker upp till sina hyrda rum, till synes djupt nere i egna tankar om kvällens händelser.

Annonser

Zorkhfeber på Nycon 2018

28378093_10155594689451886_5006582711633236921_n

Vi kan redan nu annonsera att Zorkhfeber kommer att finnas representerade på Nycon 2018 i Nyköping i november, där vi ser fram emot att träffa sköna nördar som vill titta närmare på Zanguina – Rollspelet, rulla gubbe, regeltesta, ställa oss mot väggen, dricka en folköl eller bara slå dank. Väl mött, även om november just nu känns avlägset i sommarhettan.

https://www.facebook.com/events/1796488017063142/

Betan utskickad till testgrupper

Namnlös

I kväll skickades vår första beta-version ut till ett par speltestgrupper och några genomläsare och navelskådare. Det innebär att vi kommit ett stort steg i riktning mot att ta fram vad åtminstone vi tycker är Sveriges bästa fantasyrollspel.

Vi kommer försöka närvara på ett eller annat konvent i höst om ni vill komma och surra och rulla en gubbe och så vidare. Mer info om dylika utsvävningar kommer, och fram till dess jobbar vi på med egen granskning, textbearbetning, med att ta fram material till en framtida crowdfundingkampanj samt med det som kommer vara det stora projektet när Zanguina – Rollspelet en gång för alla är släppt – nämligen en djupdykning i magiutövande på Zorkhana.

Tillbakablick / korrigeringar

35459292_1660439747384862_6776257228174262272_n

Nu börjar vi på Zorkhfeber att närma oss slutet på första fasen i arbetet med att få ut Zanguina – Rollspelet. Det rör sig om den betaversion vi i slutet av juli kommer att langa ut till ett antal utomstående spelgrupper och genomläsare, och här på bloggen tänkte vi gå igenom vad vi hittills har publicerat och vad som ändrats och reviderats under arbetets gång för att undvika förvirring. Vi låter alla poster ligga kvar för att det någonstans skulle kunna vara intressant – åtminstone för oss – att se hur Zanguina utvecklats under den tid vi jobbat med projektet.

I första posten ”Zanguina – Vad är det?” redovisas vår ambition med Zanguina, och den kvarstår i allra högsta grad. Regelsystemet, som behållit samma grund sedan december 2016, har utvecklats rejält sedan dess, men är vårt eget och håller hög klass samt är realistiskt på gränsen till simulation utan att för den skull vara speciellt svårt att tillgodogöra sig eller för att agera bromskloss i spelflytet.

I andra posten går vi in och nosar på någon sorts setting. Rubriken lyder ”Zorkhana – Kungariket Ibstar” och presenterar i kartform de olika delriken som utgör samväldet Ibstar. Av den sparsmakade texten framgår att ett tidigt fokus kommer att ligga på västra Ibstar, och ”hertigdömena” Ralos och Juanda. Denna plan har frångåtts – det område vi om något kommer att fokusera på är östra Ibstar och västra delen av kontinenten Ispalana som ligger på andra sidan havet Ladarasan. Kartan är i grunden densamma, men de inre gränserna och flera namn är ändrade, då språk och benämningar blivit synade i sömmarna. Vissa har helt försvunnit, och av geopolitiska skäl – till följd av ett mycket minutiöst klimatkokande – har bosättningar, städer och landmärken flyttats om, bytt namn eller strukits från världen. Ibstar fortsätter att växa, jämte resten av Zorkhana…

I ”Liten Lägesrapport” uppdaterar vi eventuella läsare om var någonstans i processen vi befinner oss. Inget av våra arbetsområden från då (snart ett och ett halvt år sedan) är färdigt till 100%, men vi har kommit en jävla bit på vägen och ständigt utvecklat och raffinerat regler och tankegångar. Texten om magi ligger för tillfället på omkring 100 sidor, men vi har beslutat att gå in mycket lite på magi i första utgåvan av Zanguina. Detta dels av utrymmesskäl, men även på grund av att vi hellre vill samla allt i en enda volym. Dessutom måste magireglerna speltestas ordentligt av oss innan vi slänger ut dom för externa tester, och i och med att reglerna generellt har utvecklats och förbättrats måste magin stämmas av mot det reviderade nya regelverket. Efter att vi har fått ut Zanguina – Rollspelet (Regelboken) är magi-modulen vår högsta prioritet.

I ”Tankar efter speltest 11/2” använder vi begreppet ”attribut” på något ställe; något som i dagsläget helt har utgått. ”Lägesrapport 28/2” är inte särdeles utlämnande, utan nämner bara vad vi för tillfället skrev på just då. Allmänna regler är i någon mån färdiga och spikade, medan de regler vi skrev för alkemi där och då avslutades, lades till resten av magitexterna och sedermera att vila.

Under rubriken ”Grundegenskaper” presenteras våra tankar kring just dessa. Våra grundegenskaper är fortfarande tjugo till antalet och värdet anges i siffror där fem (5) får anses utgöra det genomsnittliga värdet. Denna siffra representerar mängden ST (Sekundära tärningar) som läggs till pölen när spelaren slår ett handlingsslag samt anger ett statiskt värde som ibland används för att snabbt och enkelt avgöra vad Rollpersonen är kapabel till.

I posten ”Tärningar, handlingar och att använda grundegenskaper” presenteras just detta lite närmare. Först anges de tärningsvarianter som under spel i första hand används. Dessa är ungefär desamma fortfarande: PrT (Primär tärning) med där tre av sex sidor representerar framgång, medan en av dem utgör en explosion som genererar ytterligare en PrT till poolen. SeT (Sekundär tärning) innebär fortfarande detsamma, medan det vi i posten kallade ”stödtärning” numera heter TeT (Tertiär tärning).

Användningsområdena för dessa tärningar var under tiden för posten blandade vilket gjorde handhavandet rörigt och svårt att hålla reda på. Tärningarnas användningsområden ser nu ut som följer:

PrT används för Spetskunskaper (och läggs till handlingspölen tillsammans med SeT och TeT) samt vid samt vid slag med värden i exempelvis Förstånd, Vitalitet, Inverkan (vid strid) och liknande härledda värden, samt Tur och Zanguina.

SeT används för Grundegenskaper, och läggs till handlingspölen.

TeT används för färdigheter, och läggs till handlingspölen.

Begreppen ”Aktiva och passiva grundegenskapshandlingar” är helt slopade till förmån för statiska värden som anger vad Rollpersonen generellt går för i olika sammanhang.

Under rubriken ”Speltest 18/3 – Liten rapport” lämnas en mycket sparsmakad spelrapport. Begreppet ”dekolyt” som används som gradbeteckning inom Manto Dantra har utgått, och graden motsvaras numera av antingen Halderde Dantra eller Zanoutha. Inte heller är ”kungen, hertigarna och magikerorden Manto Dantra” de tre stora maktfaktorerna i Ibstar, utan dessa utgörs av kungen (ibstarised), ”kyrkan” (Livgivaren & moderlivet – Huludhmanorn len Huludur) och magikerorden Manto Dantra.

”Människor” används slarvigt om den människolika majoritetsbefolkningen (i Ibstar och Farangheta); faranger.

”Grundegenskaper – en presentation” lyder nästa rubrik, och dessa tjugo grundegenskaper är desamma, även om luktsinne bara benämns Lukt, balanssinne Balans, och så vidare. I introduktionen nämns de ”aktiva och passiva grundegenskapsslag” som jag ovan berättade sedan ett bra tag är slopade. Olika härledda värden nämns också. Vissa av dem har försvunnit, bakats in i annat eller bytt funktion. ”Psyke”, ”Fysik” och ”Bryt/Amp” existerar inte längre i sin dåvarande form. Psyke heter Förstånd, fysik är inbakat i värdet Vitalitet, medan Bryt/Amp inte är ett härlett värde utan en svårighet (Bramp) man slår mot, och där grundegenskapen Stryktålighet är av värde för Rollpersonen. Kroppsmassa finns dock kvar under sin ursprungliga benämning.

Under rubrikerna ”Regeltest – Strid #1” och ”Regeltest – Strid #2” redovisas möten för fokustest av strid. Stridsregelsystemet har sedan april 2017 ändrats och slimmats en del, men här etablerade vi grunderna för ett smidigt spelat, realistiskt och högst dödligt regelsystem för strid.

I posten ”Vad händer med Zanguina” – lite drygt ett år gammal – och ”Vad händer med Zanguina? Del 2” berättar vi att arbetet fortgår i hemlighet. Under den här perioden fick hela Zorkhana en klimatzonsmangling som nämnts ovan, vilket ställde en del tidigare tankar på ända, men gav oss en bra och stabil grund för fortsatt fluffande. Vid den här tiden började vi även bli klara över att vi till exempel skulle lämna magin till framtida utgåvor, och hur vi skulle förhålla oss till publicering av setting i en inledande fas. I kölvattnet av klimatkokandet påbörjades även en seriös uppritning av hela Zorkhana.

Omkring här är vi ikapp oss själva. Just nu sker en del textkomplettering inför betasläppet, och peppen är i det närmaste skyhög.

Beta-versionen klar under sommaren

Om Ahrman vill och den på magisk väg drivna segwayen håller kommer den första beta-versionen av Zanguina våra pilotgrupper tillhanda i slutet av juli. Det har blivit vissa förseningar på grund av det som populärt kallas livet, men det rullar på.

Igår (lördagen 16/6) var hela Zorkhfeber-crewet samlat för kreativt spelmöte, där karaktärerna Ghemelan, Adana, Mekit, Hillevi och Leroc härjade omkring i Ibstadwen i syfte att skydda en helig plats från inkräktande juaviter och annat patrask. Som vanligt dyker en del goda idéer och infall upp vid dessa tillfällen, som tillför både spelvärld och dito teknik nya små element.

Komplettering av ett par mindre tabeller samt viss textredigering kvarstår innan Zanguina kan börja testas externt.

Stämningstext: Guapatrosj #1

Guapatrosj beskuren

Ebelo, Maghdanold, Yulesa Dinster, 3018 e. F.

”Guapatrosj! Isat! Visst är det ni som är Guapatrosj?”

Rösten, som passade pojken mer än väl, skar genom luften i det inre skänkrummet på tavernan Halta Krabban; stångade sig genom de tjocka missfärgade dunsterna och den samlade odören av rök från den knastrande brasan i den öppna spisen där skänkrummet angränsade mot kök och skänkdisk och de hundratals olika tobakssorter som genom åren förbränts i lika många varierande rökdon, samt de ifrån blött ylle, salt havsluft, otvättade kroppar, sur öl, gammal fylla och någon sorts stor fisk som grillades över härden.

Rösten var gäll och forcerad, och dess framtvingade skärpa antydde att gossen samlat sig lite för länge inför ansatsen att avfyra frågan.

  ”Det är det verkligen inte. Försvinn, pojkusling!” morrade Guapatrosj till svar. Nog rådde det ingen tvekan om att målet för frågeställningen var just han själv och ingen annan, men bara en idiot skulle tillstå att han var Guapatrosj just nu och just här, och Guapatrosj var kanske en idiot i många avseenden, men för tillfället var han (hyfsat) nykter och (hyfsat) klartänkt. Så han underströk sitt nekande med en barsk blick under det slokande hattbrättet och försökte med den kommunicera att så var det med den saken, med bestämdhet, och var nu snäll och gå härifrån innan något ont händer dig, pojksvin!

Pojken blev uppenbart en smula bragd ur fattningen vid nekandet, men hans blick (även den matchade rösten – ögonen var grällt och skärande blå) avslöjade tvivel, och han gjorde ingen ansats att gå. Guapatrosj granskade honom under slokhatten. Barnet var ingen gatunge; för det var han för ren och för anständigt klädd. Inte heller var han någon av Fonterra-ordens springpojkar (de bar alla en liten skära i läderrem runt halsen), och hans dialekt var alldeles tydligt lokal, så han var med största sannolikhet ingen utländsk skeppspojke heller. Köpmännens och hantverkarnas barn rörde sig sällan i de här delarna av staden, och några andra ungar hade Guapatrosj inte sett till sedan han kom till Ebelo för en knapp måne sedan.

Pojken skruvade oroligt på sig där han stod, som visste han inte vad det var tänkt skulle ske härnäst. Med en rörelse så snabb att Guapatrosj bara nätt och jämnt hann uppfatta den placerade han ett hopvikt och med vax förseglat pappersark i en blöt ring av öl på bordsskivans nötta yta framför honom, innan han vände sig om och tycktes rinna ut genom tavernans dörr, som fortfarande så här dags stod öppen eftersom vinden – som för dagen och årstiden varit ovanligt loj och mild – låg på från väst.

Guapatrosj svor tyst för sig själv och lade sin stora handskbeklädda hand på det vikta arket medan han sökte av skänkstugan med blicken under skuggan från hattbrättet. I den del av inrättningen där han suttit vakt sedan han någon gång kring lunch gjort entré på tavernan hade han hela tiden varit ensam, sånär som på den stackars grå trasa till tjänsteflicka som då och då gjorde en rond för att se att allt var till belåtenhet. Vilket det naturligtvis inte var, fast det kunde ju inte flicktrasan göra något åt.

På andra sidan den öppna spishällen vars brasa knastrade och osade ikapp med de små oljelamporna som stod placerade på de större borden och facklorna som hängde i hållare vid dörren på utsidan, men vars rök envisades med att ta vägen genom det främre skänkrummet, satt de vanliga stamgästerna: Det var främst sjåare och arbetare som kände varandra väl, ett mindre sällskap unga män med spretiga skägg som Guapatrosj trodde sig ha listat ut var värdshusvärden Ymdors söner, samt ett medelålders fiskstinkande par i saltstänkt vadmal som såg ut att ha lika mycket sjögräs som hår på sina huvuden. Det hände att Halta Krabban frekventerades av större sällskap sjöbusar och gastar från handelsskeppen som stundom låg förankrade någon fjärdingsväg ut i viken utanför staden, men den här eftermiddagen var än så länge lugn. Gästerna tycktes vara upptagna med sitt; det lågmälda skvallret och de trötta betraktelserna, det sura ölet och ältandet av de ändlösa vedermödorna.

Guapatrosj smackade belåtet för sig själv. Ingen verkade ha lagt märke till det märkliga barnet med den påträngande blicken.

Han förde brevet – för det var något sorts brev, det var han säker på – till en av de djupa fickorna i den grå yllemantelns foder och förde ölsejdeln till munnen bara för att märka att den redan var urdrucken.

”Agika!” ropade han efter flicktrasan som skymtade fram bakom skänkdisken. ”Mer öl hitåt! Och lite av den där fisken, om den är genomstekt!”

***

Ebelo hukade under regnet.

Regnet var evigt i Ebelo. Ständigt närvarande, mer som ett draperi av knappnålstunna droppar än som piskande skyfall, men alltid där, som en för alltid fördragen ridå av vatten så fint och tätt att det mest liknade en dimma. Ute på det grå havet i Iohmed Belon guppade ett par koggar i den krabba sjön, och ostyriga flockar stormfåglar skränade ivrigt där de patrullerade luftrummet kring stadens lilla hamnområde innan de flög tillbaka över viken och tillbaka igen.

Dagern var grå, som den brukade vara, och nu när solen var på väg ner bakom himlavalvets blyfärgade molnsjok var det tillräckligt skumt även inne på det i någon mån upplysta inre skänkrummet på Halta Krabban för att Guapatrosj skulle behöva kisa betänkligt när han försökte tyda det som stod skrivet på pappret som den märkliga gossen lämnat på hans bord. Inte ens oljelampan som han knyckt från ett av de större borden i det främre skänkrummet skänkte särskilt mycket hjälp åt hans trötta ögon. Att han vid det här laget dessutom hade arbetat upp en stadig berusning helt i paritet med den han åstadkommit föregående kväll och kvällarna innan dess gjorde inte läsningen lättare.

Fem rader stod slarvigt skrivna med billigt bläck på det fuktiga arket, kunde Guapatrosj konstatera sedan han lossat förseglingen som saknade stämpel:

Adad i ater tilorn

fyahm re uler ater

Dabah ater plagha itrad

deben der imber raltha

Reah serath

Ilsket knycklade han ihop det redan skrynkliga pappret till en liten fuktig boll. Någon han ”inte kände” behövde honom för att fortsätta ”sin resa”? Det sista han ville var att vara föremål för någon annans behov. Hade han inte gjort allt han kunnat för att klippa alla band till alla tänkbara behövande efter ståhejet i Patos Merine? Han hade knappast styrt kosan mot det här gudsförgätna blåshålet för nöjes skull! Det var inte meningen att någon skulle veta att han befann sig här. Faktum var att det – åtminstone kanske – rent ut sagt skulle vara livsfarligt för honom om det blev känt. Inte för att han brydde sig speciellt mycket om ifall han skulle råka dö, men det skulle i sådana fall ske på hans villkor!

Han svor tyst och reste sig upp. Det knakade i hans knän, och han gned sig över ländryggen när han långsamt och med stela rörelser gick fram till den sprakande brasan och matade den med pappersbollen. Elden flammade tacksamt på härden, och Guapatrosj vände sig mot Agika som nu fått sällskap av värdshusvärden bakom skänkdisken.

Han var en man med ett utseende inte ens en synskadad öm moder skulle ha kunnat uppskatta: Näsan såg ut som en rödlila bukett sönderkokt blomkål, och ögonen var små och vattniga och satt olika högt i det koppärriga, rödfnasiga ansiktet. Gulgrått hår låg som en hjälm av möglig halm över hans deformerade hjässa, och ur den utskjutande underkäken stack en tumslång gul bete upp och skavde mot den gråstubbiga överläppen.

Guapatrosj hyste en innerlig tillgivenhet för mannen, och det i sig var anmärkningsvärt eftersom det inte hörde till vanligheterna att han hyste några känslor för någon alls. Gjorde han det var de sällan heller av godartad natur.

”Har du lust att ge mig en sejdel till, Ymdor”, bad han, och lade upp en kvarts serat på skänkdisken. ”Och har du någon slivozima kvar? I sådana fall skulle jag vilja be att få ett krus av den också, med en liten kupa.”

Han krafsade runt i en av mantelns innerfickor och fick tag på ett mynt; en halv serat, som han bytte ut mot myntet av den mindre valören på disken.

”Det här borde räcka för det jag redan druckit också. Och för fisken.”

Ymdor nickade, smackade och grymtade och avfyrade vad som skulle kunna ha varit ett leende, medan han gick in genom dörröppningen bakom skänkdisken och kom tillbaka med ett bastlindat lerkrus om ungefär ett kvarter prima slivozima.

Guapatrosj tog tacksamt emot kruset och fattade med den lediga handen tag om handtaget till ölsejdeln som Agika fyllt på från fatet. Han satte kurs på sitt bord i det inre skänkrummet, slog sig ner och inbegrep sig med den inte alltför oangenäma uppgiften att byta den puttriga endast stadiga berusningen mot en hejdundrande kalasfylla.

Han studerade tavernans gäster, som droppade av och ersattes av nya, likadana. Slitna, hårt arbetande män och kvinnor som lade det lilla de kunde avvara av brödfödan på en delad sejdel och ett par timmars oengagerat och avkopplande skvaller i den relativt torra värmen Halta Krabban kunde erbjuda. Han suckade trött och lät tankarna driva iväg, medan slivoziman värmde hans inre.

Han hade kommit till Ebelo mest för att det var ett icke-ställe att leta efter honom på. Man kan säga att prisjägaren hade ett pris på sitt huvud; att jägaren var den jagade. Det var åtminstone vad han utgick ifrån, även om han inte hade faktiska belägg för antagandet.

Men ändå. Klimatet i Patos Merine hade oavsett faktiska belägg eller avsaknad av sådana minst sagt varit ohälsosamt för honom när han lyckades lämna Ayrosina på den trefaldigt förbannade Kapten Karis direkt hälsovådliga kogg. Och det var faktiskt inte någonstans överhuvudtaget hans, Guapatrosjs, fel.

För det första var det inte han som hade kommit på idén att de skulle tävla i prickskytte med armborst mot äpple-på-huvud på den unge ihmirised Dorintafha (det var den där skrofsknullade dvärgen som sökt deras sällskap vid lägerbålet. Guapatrosj hatade dvärgar.) För det andra var det inte han som införskaffat all den ymnigt flödande slivoziman. Och – och detta var viktigt – det var inte han som avfyrat skäktan som genomborrade den unge fogdens svettblanka panna och sände honom till den nådiga Abicia. Det var den andre, den unge oerfarna, den han i ett ögonblick av svagsinthet gått med på att ta under sina vingars skugga. Det hade varit Ubnar Dostars idé. Lite grann som att ha en väpnare eller åtminstone någon sorts passopp, hade han tänkt (och det var faktiskt exakt vad Ubnar Dostar hade sagt också) och därtill någon som med beundrande ögon insöp alla hans drapor och skrönor och närde och matade hans svällande ego, alltmedan de lokala böndernas hemkokta sprit förtärde det som fanns kvar av hans ömkliga innanmäte. Spriten var det för övrigt ynglingen som införskaffat också den där olycksaliga natten, för att fjäska.

Han hade från början förstått att uppdraget var nästintill dödsdömt. En av Patos alla gudfruktiga lotarise – en viss Cagan Ronzerath – hade sökt upp honom på ett värdshus av alla ställen, och erbjudit honom en hiskelig mängd silver för att diskret infånga den unge fogden och föra honom till riddarordens kapitelhus. Av gammal hävd och komplicerad yrkesetik ställde Guapatrosj aldrig för många frågor om anledningar och bakomliggande konflikter som möjligtvis kunde ligga till grund för att hans tjänster efterfrågades, men nog hade han undrat vad en riddersman endast underställd någon mer eller mindre uppdiktad gudom kunde ha att skaffa med en ung landsortsfogde och med vilken rätt han ämnade infånga denne. Han ångrade inte att han aldrig brutit mot sina tvivelaktiga principer och ställt frågan eftersom allt ändå, oavsett dunkla motiv, hade gått käpprätt åt skogen, men han ångrade sannerligen att han tagit sig an den unge smilfinken Deogan.

Som i ett rus – han befann sig de facto i ett sådant – mindes han den lätta känsla av panik han känt när Dorinthafas skalle penetrerades av armborstskäktan, och de närmast följande timmarna. Hur han raskt hade huggit huvudet av den påträngande dvärgen, daskat till Deogan så att han ostadigt och lealöst med huvudet före tumlade in i stammen till den gamla ek vid vilken ungfogden var fastbunden och bundit honom på motsatt sida fast på samma sätt, medan pojken fortfarande försökte hämta sig efter slaget mot skallen. Hur han hade sadlat sin gamla märr (henne saknade han faktiskt) och packat sadelväskorna.

Han mindes hur Deogan hade sett på honom när han satt upp – en vantrogen, tröstlös blick som man annars kunde ha väntat sig från ett barn i koltålder som blivit lämnat bunden i en myrstack av sin ömma moder.

Hur han, Guapatrosj, hade slagit bort tanken på att ta sin passopp av daga, och sedan ridit i sporrsträck mot Ayrosina, där han lagt en försvarlig del av förskottssilvret på ett ombyte kläder mer passande för en förmögen handelsresande och hittat ett skepp på väg att lägga ut. Vart det skulle hade han ingen aning om, och han brydde sig inte heller. Han avyttrade sin gamla märr för ett skamlöst underpris i de sämre köpmannakvarteren norr om djuphamnen och betalade Kapten Kari för överfarten till vart det nu var koggen skulle. Han packade ihop sig under däck med smutsiga gastar och en begynnande lunginflammation.

Målet för resan visade sig vara Mahgdanold – inte alltför långt bort vilket både passade och inte passade Guapatrosj – och lunginflammationen söp han snart bort någonstans ute i sundet.

Det tog inte lång tid att ta sig över till Mahgdanold, och resan var behagligt fri från intermezzon. När Kapten Kari sparkade liv i Guapatrosj en morgon låg hans skepp Sanpendho; Havsormen, redan för ankar utanför staden Mungoro på Mahgdanolds västkust, och kort därpå satt Guapatrosj i sina dyrbara men solkiga och stinkande kläder i ett litet skal till båt som raskt roddes in mot stadens utskjutande pirer, där mestadels fiskeskutor låg och guppade och skavde.

Mungoro visade sig vara ett ypperligt exempel på en riktig skithåla, och dessutom utgjorde landets västkust en sorts framsida mot det Patos Merine som Guapatrosj just hade lämnat, varför han använde det lilla av Ronzeraths silver han hade kvar – det var i själva verket en hel del – för att köpa nya kläder hos en besynnerlig liten krake till skräddare som han hittade i Mungoros milt sagt blygsamt tilltagna hantverkarkvarter.

Iklädd sin vanliga mundering – en brun tunika i slitstark vadmal med tillhörande ryttarbyxor, ett par rejäla stövlar med krage (Kapten Kari hade haft ett par som Guapatrosj under överresan mellan rusen ett par gånger avundsjukt sneglat på, så han beslöt sig för att skaffa ett eget par), ett bälte i skinn och den slokhatt han inte för en sekund hade tagit av sig sedan… ja, han kunde inte minnas när det hade varit – började han så att fundera på vad han skulle ta sig för härnäst, och åt vilket håll han skulle styra kosan.

Sitt svärd hade han burit med sig inlindat i ett smutsigt tygstycke, men armborstet – mordvapnet – hade han lämnat kvar hos den döde fogden och Deogan vid den gamla eken några dagsmarscher nordväst om Ayrosina i Patos Merine. Han kände en viss avsmak inför armborst när han tänkte på saken, och svärdet var en prima Emrôsina-klinga smidd av dvärgar (det enda det avskrapet dög till), så han skulle nog reda sig.

Han kände sig relativt säker. För sitt inre räknade han upp vilka som kunde tänkas vara ute efter honom, förutom den herre under vilken fogden lydde och de över denne som eventuellt brydde sig. Och uppdragsgivaren Lotarise Ronzerath.

Först var det naturligtvis alla de vanliga, de fiender en man gör sig när han är ute på äventyrarstråt: Slumpmässigt utvalda män som han hade tillrättavisat på värdshus och tavernor, renblodiga inavlade adelssprättar som han subtilt förolämpat eller besegrat i lekar och dueller, äkta män vars fruar och konor han lägrat, och banditer och rövare han förstört affärerna för eller rövat ifrån. De tillhörde det ordinära; vardagsmaten. Så egentligen återstod bara Lotarised samt Guapatrosjs mellanhand och förmedlare i Ayrosina; Ubnar Dostar (en rejäl karl utan ett endaste uns rent mjöl i sin säkerligen väl tilltagna påse, som varit det närmaste Guapatrosj kommit en regelrätt arbetsgivare och kanske även vän de senaste åren), samt Deogan, vilken han egentligen inte borde behöva oroa sig för.

Men av någon anledning gjorde han det.

Klart stod åtminstone det faktum att det skulle dröja lång tid innan han kunde förrätta sitt värv i Patos Merine igen, så han skulle göra bäst i att så småningom etablera sig här i landet, eller åtminstone hitta på något sätt att överleva och skrapa ihop tillräckligt med silver för att fortsätta anfräta sina hårt ansatta inre organ med vin och starka drycker inom den direkt överskådliga framtiden.

Han stannade ett par nätter i Mungoro. Sedan tog han anställning som skamlöst lågavlönad eskort åt en fet diversehandlare som ambulerade längs med Mahgdanolds sydvästra kuststräcka med sin likaledes feta åsna, och som på sista tiden hade känt sig iakttagen av ”märkliga fiskmän” som tydligen – om man fick tro den feta krämaren – i försåt lurade i vattenbrynet längs med de mer långgrunda sträckorna söder om staden, ivrigt väntande på att få sätta sina sabelliknande tänder i intet ont anande vägfarare.

Guapatrosj fullgjorde sitt uppdrag som eskort under sammanbiten tystnad.

Färden mellan de små fiskebyarna och till den lilla staden Yrvard på sydkusten tog sju eller tio dagar eller något i den stilen, och de förflöt naturligtvis alla utan minsta äventyrligheter. Prisjägaren lämnade därmed sin tillfälliga arbetsgivare någon serat rikare för att vila upp sig och supa ner sig under några dagar på ett fiskstinkande värdshus som av någon outgrundlig anledning kallades Sorgsna Svärdet, och vars föga lockande skylt föreställde ett illa snickrat träsvärd med en tår av mattgrå metall dinglande i ett litet snöre undertill. Där förblev Guapatrosj i fem dagar, tills han hamnade i en dispyt med värdshusvärden om vem som rätteligen ägde tillträde till värdshusvärdinnans privatare delar, varvid han var tvungen att ge sig av.

Han provianterade på en bondmarknad utanför Yrvards norra portar och påbörjade en påfrestande vandring över de vidsträckta slättlandskapen, som vid den här tiden på året dagtid var både var vindpinade och solstekta och samtidigt färgprunkande och väldoftande på grund av de återkommande stilla nattliga regnen. Allt detta – vinden, solgasset, fibblorna, saltvallmon och nattregnen – provocerade Guapatrosj, men färden över slätterna var smärtfri om än tidskrävande. Han fann det svårt att orientera sig utan kännedom om landmärken, och han hyste en total renons på intresse för astronomi och dylikt larv, så det slutade med att han vandrade tills han såg havet, och sedan använde han det lilla han hade kvar av sin spritslitna hjärna för att gå åt rätt håll, det vill säga norrut.

Han avverkade ytterligare några byar till fots, och ibland uppsutten på någon vänlig bondes eller gårdfarihandlares kärra. Halvdana ursäkter till städer och köpingar vars namn han inte för sitt liv kunde minnas avlöste varandra innan han – vid det här laget både trött och sliten – i slutet av yulesa lahman ankom till Ebelo, Mahgdanolds tvivelaktiga pärla i öst. Där letade han raskt reda på ett mycket billigt värdshus som hette Vagnen & Karaffen och som låg några gatunivåer upp från hamnkvarteren, på vilket han hyrde ett kyffe till rum en vecka i taget.

Värdshuset erbjöd namnet till trots inget annat än logi (vilket passade Guapatrosj bra, då han lärt sig den hårda vägen att det varken var bra att skita eller supa där man äter och sover), så han hade raskt letat upp ett ställe han kunde göra till sitt stamlokus medan han tänkte över sitt liv, sin tillvaro och sin framtid.

Det var så han hade hittat Halta Krabban.

Och här satt han nu, en dryg månad senare, och sov över den av öl och magsaft impregnerade bordsskivan medan saliven som rann ut ifrån hans halvöppna mun bildade en otrivsam pöl bredvid den omkullvälta ölsejdeln och det urdruckna slivozimakruset.

”Ouakna!”

Guapatrosj uppfattade rösten som långt borta och högt upp; som om han själv befann sig i en djup brunn, långt under vattenytan.

”Jejeth, ouakna! Oui schtänger nu. Dy måschte gå”.

Jejeth?

Guapatrosj simmade uppåt och bröt vattenytan ackompanjerad av blixtrande huvudvärk och en smak som av spritmarinerad bitterbark i munnen. Vem fan är Jejeth? Han särade med ren viljestyrka ögonlocken från varandra och kunde lättat konstatera att inget bländande ljus mötte hans druckna blick.

Jejeth..? Just fan. Jereth. Det var namnet han gick under nu. Namnet han uppgav i nödfall, de ytterst få gånger någon frågade honom om det. Hans värdshusvärdinna kände honom under det namnet. Ymdor och Agika också. Och eventuellt hade någon av de som han trodde var Ymdors söner eller de andra stamgästerna på Halta Krabban snappat upp det.

”Mhmrhm”, mumlade han tillmötesgående. ”Jag ska bara samla ihop mig.”

Han reste sig upp till sittande ställning samtidigt som Ymdor ställde ner en sejdel på bordet framför honom.

”Ouatten.” upplyste han tjänstvilligt.

Guapatrosj fattade sejdelns trähandtag och drack några djupa klunkar. Hans syn började klarna, och han kunde konstatera att han förutom Ymdor var ensam kvar på Halta Krabban.

Som vanligt.

Han reste sig ostadigt upp och famlade i blindo efter sitt svärd tills han kom ihåg att han vanan trogen i dessa dagar lämnat det i sin sovhytt på Vagnen & Karaffen. Han gnuggade sig halvhjärtat i ögonen och mumlade ett tack och god natt, innan han vinglade ut i Ebelo-nattens eviga regn, som han lärt sig uppskatta i just detta tillstånd och sammanhang. Han var vansinnigt pissnödig.

Nedanför den lilla farstubron i gistet och fuktskadat trä vars steg ledde upp till Halta Krabbans dörr stod till höger en sprucken och för ändamålet oduglig tunna avsedd att fånga upp regnvatten som genom en liten ränna avleddes från det sluttande trätaket. Där fanns också en liten gränd som vindlade sig in mellan de oregelbundna husen och slutade i en nött och sliten stentrappa vars blanknötta steg ledde upp till nästa gatunivå. Guapatrosj tog sig på ostadiga ben in i gränden, till sin vanliga plats för sent vattenkastande. Han fumlade med bälte och byxlinning och tog stöd mot den regnslippriga husgaveln.

Det var mörkt i gränden. Beckmörkt. Det fanns ingen gatubelysning att tala om i Ebelo, så när hederligt folk stängt sina fönsterluckor för dagen och krupit till kojs, och krämarna, butiksägarna, tavernorna och värdshusen stängt för natten brann bara de facklor och lyktor som bars fram av den sparsamt patrullerande stadsvakten, och de var inte här nu.

Guapatrosj tittade mot vattnet ett par nivåer nedåt, där en och annan ljuskälla vars ursprung han inte kunde utröna reflekterades i den av duggregn krusade ytan. Det relativa ljuset där nerifrån gjorde bara mörkret i gränden mer påtagligt.

Guapatrosj släppte efter och ackompanjerade det entusiastiska skvalandet med något som skulle kunna föreställa en belåten suck. Han andades vällustigt ut, drog in den friska, fuktiga havsluften och lät sitt vatten mot husväggen.

Ett skrapande ljud till höger om honom någonstans inne i gränden fick honom att haja till. Han sneglade åt det håll från vilket ljudet verkade ha kommit. Han stirrade rakt in i kompakt svärta.

Han försökte andas så diskret han kunde, och han förbannade tyst sin gubbigt åldrade blåsa för den långsamma tömningen. Han spetsade öronen och lyssnade in i natten och gränden.

Det skrapande ljudet kom tillbaka, för att övergå i lätta fotsteg. En rörelse i ögonvrån gjorde Guapatrosj ytterligare medveten om att han inte var ensam i gatuprånget.

Plötsligt stod han bara där.

Pojken. Samma pojke som lämnat det obegripliga brevet, som Guapatrosj omedelbart med slivozimans hjälp hade glömt bort eller kanske förträngt.

Pojken stirrade på honom med sin grällt blåa, uttryckslös blick.

Guapatrosjs initiala rädsla hade snabbt övergått i drucken irritation, och han hann just börja undra varför i hela fridens namn pojken följde efter honom och varför han tycktes framträda så tydlig i beckmörkret, när gossen till prisjägarens fasa började ändra utseende.

Först åldrades han.

Inte jättemycket, men kanske med tio eller femton år.

Han växte ljudlöst framför Guapatrosjs ögon; blev bredare över axlarna. Gossens buk svällde tydligt framför hans blick, och hans ljusa kalufs antog successivt en mörkare ton, tills det var en svarthårig ung man som stod där. Gles skäggstubb framträdde tydligt i det nya ansiktet, som ägde en viss försiktig rondör. De tidigare så klarblå ögonen glimmade i natten som svarta brunnar mot det bleka anletet, och i pojkmannens näsvinge glimmade en silverring. Gestaltens ansikte var fortfarande helt uttryckslöst.

Guapatrosj knep ihop skinkorna och bet av urinstrålen varpå han läckande fumlade ner mandomen i byxorna medan han osäkert tog ett par berusade steg bakåt.

”Vad i alla skrofskukars namn vill du?” frågade han halvskrikande, och överraskades av hur skärrad han lät. ”Lämna mig ifred! Jag är bara ett fyllo som ska hem och sova ruset av mig!”

Han förbannade i sitt stilla sinne det faktum att han inte hade sitt svärd med sig. Den här pojkmannen skulle under normala förutsättningar inte ha varit mer än en munsbit för honom ändå, självklart, med eller utan svärd. Men det fanns något obehagligt obevekligt i den förut så blå – nu så svarta – blicken, som ingav honom en fasansfull känsla av osäkerhet och otillräcklighet.

Han kom på något:

”Jereth! Det är mitt namn! Jereth! Du har tagit fel på person. Jag kan hjälpa dig att hitta den du söker, det är sådant jag gör. Men låt mig gå hem och sova först. Snälla.”

Det där sista; snälla, överraskade och äcklade Guapatrosj, och medförde en distinkt smak av galla som trängde upp i hans välfuktade strupe. Vad håller jag på med?

Pojkmannen fortsatte bara att stirra på prisjägaren, som inte kunde koordinera sin kropp väl nog för att göra något annat än att osäkert stirra tillbaka.

Sedan hände något.

Guapatrosj upplevde det som att pojkmannen pratade, men utan att röra på läpparna, och han stod lika orörlig och envetet stirrande som tidigare. Orden, som saknade betydelse, fyllde Guapatrosjs medvetande, och tycktes inkräkta på hans själva väsen. Han kände hur han instinktivt stålsatte sig mentalt utan att veta vad som var i görningen, och sedan hur han resignerade inför en övermäktig motståndare.

Tusentals pyttesmå varelser – förmodligen dvärgar, hann Guapatrosj förvirrat tänka – tycktes demonterade hans hjärna, cell för cell, bit för bit, tills inga andra intryck återstod än ett ljust, sövande brus.

Guapatrosj upplöstes i detta audiella och visuella brus; svävade iväg i Ebelos regndimma. Uppgick i natten.

Pojken som inte längre var en pojke såg den försupne prisjägaren säcka ihop som en slaktad oxe på den hala kullerstenen.

Han vände sig om för att göra ett tecken, men hans vänner hade redan uppfattat att situationen var under kontroll och var på väg nerför trappan från den övre gatunivån. De var fyra stycken, och de tog sig snabbt och tyst fram genom gränden, fram till den eländiga människospillran som låg på marken och stank av piss och sprit, och som man hade sagt dem var deras enda hopp.