Ahlan Adaghs vidare noteringar

Inget Nycon blev det, men vi såg att en spelledare för ett Symbaroum-scenario bar våra färger, sånt är fint. Snart jävlar, gott folk. Och under tiden, rapport från muntergöken Ahlan Adaghs resa genom det inre Ibstadwen.

44303632_295949864589160_1437607427878578810_n

Vi fortsatte längs med vägen mot Henad Bogh. En vidrig vind låg på från nordost, och det snöade och var kallt och jävligt. Som tur var hittade vi en skogshuggarhydda i skogen. Huvudet är fullt av motstridiga tankar.

Dagar utan Maralda: 2889

Det låg snö på marken när vi vaknade efter en lugn natt. Vi red i rask takt och kom fram till en liten by som hette Pendo framåt skymningen. En lokal dåre visade oss vägen till Abbes; det lokala värdshuset. Zolkert fick hjälp med handen av en helerska, vi får se om det blir något av det.

Dagar utan Maralda: 2890

Vi fortsatte mot Henad Bogh. Abbe sa att vi kunde hinna fram till kvällen, och redan sent på eftermiddagen siktade vi staden. Vi blev insläppta genom stadsporten mot någon sorts avgift och möttes av ett stort brinnande bål på ett torg. Döm om vår förvåning när vi fick se Barbarelius sitta i stupstock i dess sken. På Husmors Vrede tog vi in, fick oss grillad gädda och njurpaj. Folk kastade kniv. En kvinna som vagt påminde om Maralda, och som presenterade sig som Mira Solgadd lärde mig hur man gjorde. Hon berättade att hon träffat en harpist vid namn Maralda en bit västerut för någon månad sen! Vid knivkastningen förlorade jag pengar mot bonden Bronco, men förlorade mot Mira, som i sanning var en mästare på sitt värv! Storsint nog efterskänkte hon de förlorade seratherna, och vi delade en kagge cider. Inte nog med det, denna dam skänkte mig också tre fina kastknivar för fortsatt praktiserande. En mycket trevlig kvinna. Det visade sig dock att hon var i staden för att träffa sin uppdragsgivare Barbarelius. Undrar just vilket uppdrag han skulle förse henne med? Nåväl, som sagt, en mycket trevlig kvinna. Bästa kvällen på mycket länge, kanske sedan Vardad Thore. Nej förresten, mycket bättre.

Dagar utan Maralda: 2891

Zolkert berättade senare att hon gått ut på torget och frågat ut Barbarelius som satt fast i stocken. Barbarelius hade först förnekat all kännedom om oss, men hade sedan tappat fattningen och utlovat att han skulle döda oss så fort han kom ut ur sitt fängsel. Som tur är berättade stadsvakten som bevakade honom att han direkt efter uppvisningen skulle placeras bakom lås och bom på obestämd tid.

På morgonen fann vi att Barbarelius blivit fritagen under småtimmarna. Med all säkerhet Mira Solgadd. Vi provianterade och gav oss skyndsamt iväg. Kallt i luften. Den vita vintern har kommit till Ibstadwen – det måste vara Ghyreds verk det också. Vi slog nattläger i skogen.

Dagar utan Maralda: 2892

Vi vaknade till ännu en kall morgon. På kvällen kom vi till en by i skogen; Huldin Randa. En samling hus, mer en gård faktiskt. Vi fick övernatta i en lada, vilket kändes helt okej efter den kalla ritten.

Dagar utan Maralda: 2893

Vi kom ut ur skogen, och framåt eftermiddagen siktade vi Jahnana. Vägen upp mot höjden staden ligger på lystes upp av Ahrmans tjänare som kantade vägen som en ljusbärande allé. Det bådade gott. En aros predikade på ett torg – en hor- eller häxkarl eller något skulle bestraffas offentligt. Shula hette han. Det bådade gott. Vi tog in på Stigande Solen, åt fläsk och drack vin. Sedan gick vi till sängs.

Dagar utan Maralda: 2894

Idag ska vi ta oss till släkten Wutans ägor. Det är där vi misstänker att ytterligare en del av svärdet står att finna, enligt vad kartan och Sigvard av Rigvard berättat för oss. Jag håller inte riktigt koll på våra planer och vart vi är på väg om jag ska vara ärlig, tänker mest på Maralda och när jag ska få återse henne. Sedan vi kämpade mot Ghyreds armé av levande döda har de ljusa tankarna dessutom fått stå tillbaka för andra av mörkare natur. Men vi försökte i alla fall utarbeta en plan för hur vi skulle kunna komma in i Wutans residens på ett smidigt och fredligt sätt. Jag tänkte att vi kunde köpa ett par tunnor av det (ypperliga) vin vi drack på den Stigande Solen och utge oss för att vara vinhandlare eller helt enkelt komma med en present till Isined som är ättens matriark. Men vinet visade sig vara för dyrt, bedömde Silverfalken, och Zolkert sprang omkring för att få audiens hos den inom zanoun och helande kunniga Mäster Olongo. Denne pohn återställde faktiskt Zolkerts hand, men när vi reste mot Wutans marker, var det utan vare sig vin eller en plan större än att helt enkelt hålla oss till sanningen, berätta att vi var vägfarare som sökte natthärbärge. Nu bryter vi upp från vår lilla rast. Fortsättning följer.

Annonser

Info + Spelkrönika

Arbetet fortskrider. Följande är nytt:

  1. Vi håller på att på riktigt slipa till stridsregler som är unika i sitt slag! Det är samma koncept som tidigare men raffineras ytterligare.
  2. Vi har fått in den första lasten specialtillverkade Zanguina-tärningar och provrullat dem under en fantastisk spelsession, från vilken utdrag postas nedan, i form av Ahlan Aghads sparsmakade dagboksanteckningar från en resa i Ibstadwens inre.
  3. Vi kommer tyvärr inte att medverka på Nycon på grund av att vi inte har hunnit producera så mycket som vi hade önskat i form av välsmakande teasers och så vidare. Vi jobbar hårt på att kicka igång släpp-processen inför början av 2019.

45820821_601031983667114_8135856506139574272_n

Ahlan Aghads dagbok

Ok. Något oerhört har hänt. Det var en vanlig kväll på Zarkans schapp, när kaptenen för Dimisens vakt stormade in. Vi fördes till Dimisen för brott vi begått i det förgångna. Vi lovades döden, men fick istället ett märkligt uppdrag. Kanske kan det här leda mig till Maralda? Vi gav oss av innan gryningen mot en gammal ruin norr om Ayvard, ungefär tio dagars resa härifrån Rigvard. Det är jag, Zolkert, Zarkan och Silverfalken. I vagnen har vi proviant som ska föras till Dimise Vitos Fergrims närmsta man Sigvard parde Rigvard. Vintern är på väg.

Dagar utan Maralda: 2874

Vi reste hela dagen och övernattade hos bönderna Degu och Minda. Zarkan fick sova i ladan på grund av kvinnfolket.

Vi körde fast med vagnen i lervällingen; Zolkert föll i dyn. Det regnade och blåste och dundrade och vi blev blöta och kalla. Byar och bondgårdar lyste med sin frånvaro. Vi fick upp vagnen, men humöret var inte på topp. Så egentligen var det en vanlig dag. Vi hittade inget tak över huvudena, så vi slog läger i en skogsdunge; slängde upp tältet och fick fyr på en brasa trots vätan.

Dagar utan Maralda: 2875

Natten var lugn.

Mot kvällen kom vi fram till en by. Silverfalken bultade på dörren till vad som föreföll vara någon sorts bystuga. Vi fick mot serather förplägnad och tak över huvudena. Byäldsten berättadeatt ett följe underhållare ridit förbi för en eller två dagar sedan! Det var säkert Maralda, och nu kan jag inte vänta på att få komma iväg igen!

Dagar utan Maralda: 2876

Efter en händelsefattig dag anlände vi en lägerplats med ett stort bål tänt. Det var handelsresande, en liten familj och en bard. Ingen hade hört något om Maralda. Vi delade färdkost med det muntra följet. Vi spelade ett lustigt kortspel. Zolkert vann.

Dagar utan Maralda: 2877

Mot kvällen anlände i Vardad Thoro. Det var skönt att komma till en stad. Sork på pinne vid stadsporten, sedan avfärd mot ”Slumrande Trollet” efter en utförlig vägbeskrivning från sorkförsäljaren. Det är en mycket trevlig inrättning. Ja trevlig. Jag gillar Vardad Thoro, i den mån jag gillar saker. Vi spelade bort en hel massa serather från den gemensamma färdkassa Dimisen försett oss med, jag och Zolkert.

Dagar utan Maralda: 2878

Det var en kall solig morgon när vi lämnade Vardad Thoro. Mot vägen genom berget, istället för över. Vi har inte berättat för Zarkan och Silverfalken om vår decimerade reskassa. Mot kvällen kom vi till en liten by. En märklig upplevelse. Jag gillar inte att dansa.

Dagar utan Maralda: 2879

Vi färdades mot bergen på en väg på en hög vall där sidorna sluttade brant åt båda håll. Vi anlände porten till vägen genom berget framåt kvällen, och tog in på det underjordiska värdshuset Bergsanuset. En efterbliven utkastare visade oss vänligt in i skänkrummet. Mycket märkligt ställe, skökor och skurkar. En spetsnäst man som kallade sig Nenad kom och frågade Silverfalken om det verkligen var han som var Silverfalken, sedan lämnade han Bergsanuset med sitt gäng Horungarna och galopperade iväg. En märklig man vid namn Barbarelius ställde frågor. Vi sov på vagnen. Barbarelius betraktade oss från sitt fönster på Bergsanuset.

Dagar utan Maralda: 2880

Vi avreste i det att vi trodde det var morgon; svårt att avgöra inne i berget. När vi kom ut steg solen framför oss. Ovanligt kallt. Frostigt. Vi närmade oss skogsbrynet, inte långt kvar till Ayvard nu. Jag och Silverfalken lokaliserade vad som föreföll vara en god lägerplats en liten bit in i skogen. För sent insåg jag att vi lurat in oss själva i ett bakhåll. Det var länge sedan jag själv rövade från hederligt folk som jag själv, får väl bli min ursäkt eller förklaring. I en liten ravin attackerades vi av Nenad och hans Horungar. De var sex stycken och angrep oss fegt från alla håll. Jag slängde mig över min kära Frigge och planterade yxan i Niofingrade Nenads skalle. Vi kämpade alla tappert, och när striden var slut var vi alla oskadda medan rövarna låg utspridda i blodiga bylten. Överfallet var tydligen, fick vi reda på, ett beställningsjobb av Barbarelius, som de skulle träffa på ”Sju Knivar” i Ayvard. Reskassan ser ut att vara räddad åtminstone. Nenad hade serather i pungen. Vi slog läger för natten vid rövarnas kvarter.

Dagar utan Maralda: 2881

Vi vaknade upp till ännu en frostig morgon. Skog och idel skog. En skylt förkunnade att vi eventuellt närmade oss en plats som heter Timara, en liten skogshuggarby skulle det visa sig. Juanda förestod det blygsamma ”värdshuset” Träskjulet. Där serverades vi grillat vildsvin och honungsöl i rikliga mängder.

Dagar utan Maralda: 2882

Juanda tvättade våra kläder; på morgonen var de torra och doftade lavendel! Timara är den bästa byn någonsin. Vi lämnade Juanda och färdades vidare mot Ayvard. Varmare idag. Vi kom ut ur skogen och skymtade Ayvard vid horisonten.

Dagar utan Maralda: 2883

Vi var framme i Ayvard till kvällen. Ett par stadsvakter beskrev vägen till Sju Knivar, som skulle ligga i den inre ringen. Silverfalken gick in för att se om Barbarelius fanns på plats. Det fanns han inte, men han hade ett rum på värdshuset berättade värdshusvärden Toots. Vi bestämde oss för att dricka ett stop öl och eventuellt övernatta på stället. Toots torskrygg (jag begriper inte var han får den ifrån) och glödgat vin bjöds. Zolkert förhörde sig om Barbarelius hos skänkflickan Zintra. Jag och Zarkan stannade uppe och drack tills skänkrummet var tomt sånär som på en piprökande och slumrande Toots, medan Zolkert försvann iväg med Zintra. Jag sov själv, Zolkert är resans knullgubbe.

Dagar utan Maralda: 2884

På natten kom Barbarelius, men han hann fly uppsutten till häst. På hans rum hittade vi förutom ett recept på Toots torskrygg dokument, som någon sorts bisarr logg över hans resor. Vi fortsatte norrut genom den norra stadsporten mot vår resas mål.

Vi kom fram till ruinen framåt eftermiddagen. Många män i Dimisens färger fanns på plats. Sigvard parde Rigvard visade sig vara en liten tomteliknande figur, som hittat ledtrådar till var Herads svärd Naugir kan finnas. Sigvard förklarade för oss att svärdet verkade vara kluvet i tre delar, och gav oss en karta som visade var de tre delarna tros kunna finnas. Självklart är vår resa alltså inte över. Typiskt. Men hellre detta än att dingla, och jag har nog större chans att råka på Maralda ute på vägarna än på Omkullvälta Hästen i Rigvard. Vi fick fler serather, och proviant för tio dagar. Vi övernattade i slottsruinen och avreste i gryningen. Tillbaka till Ayvard, dit vi kom framåt kvällen. Vi tog in på Sju Knivar igen.

Dagar utan Maralda: 2886

Vi red ut från Ayvard (Frigge är på väg hem till Rigvard) och slog läger utanför skogsbrynet. Planen är att gå till bergen och följa dess rand söderut mot vårt första mål. Vi fann en stig i den djupa skogen, och ett gammalt Hulthea-altare, uråldrigt och mossbelupet, vid sidan av stigen. Stigen försvann snart, men vi hittade en gammal vägskylt som verkade visa vägen mot något som hette Onada. Zolkert betedde sig oerhört märkligt. Han flög helt plötsligt upp på hästen, galopperade iväg en bit, hoppade av igen, ramlade omkull och föll ner i ett förrädiskt kärr. Vi fick upp honom, men han förlorade alla sina tillhörigheter i träsket, och skadade på något vis vänsterhanden svårt. Nu kan han kanske aldrig mer spela på sin älskade luta. Men sånt är livet, och sådan är ungdomen. Dum. Strax därpå siktade jag skorstensrök mellan de mer eller mindre döda träden, och vi hittade en liten by. En mycket sorgsen och fattig liten by, mitt i den sanka skogens dystinkande djup. Det fanns mot alla odds en liten taverna i denna by, där vi kunde få natthärbärge. Byborna, de få som syntes till, informerade oss om att det fanns ett gammalt arosel utanför byn, dit vi är intresserade av att åka. Men först imorgon.

Dagar utan Maralda: 2887

Solig dag. Vi började fördas mot aroselet som tydligen skulle ligga på en ö i en liten sjö. Vägen gick genom allt sankare marker, tills vi slutligen kom fram till en liten sjö, eller snarare göl. Dimman gjorde att vi inte kunde se någon ö i sjön. Vi mötte gölfiskaren Jossi, som skeppade oss över till ön. Åskan mullrade under överfarten, och i skenet från en ljungeld såg vi aroselet torna upp sig uppe på ön. Väl framme lämnade vi Jossi vid den murkna bryggan för lite nattmete, medan vi gick upp mot aroselet. En staty föreställande Abicia reste sig i mitten av området. I sovsalen fann jag en gammal dagbok, där det talades om svärdet, dess makt, och en fruktansvärd farsot. Det vi behövde var dock nyckeln till kryptan, som var stängd och låst.

I aroselet skedde något fasansfullt, och sedan eskalerade det. Vi hörde mässande röster inifrån templets hjärta, men när vi öppnade dörren dit in, satt där bara de förtorkade liken efter en mindre församling. Ingen nyckel till någon krypta stod att finna. Till slut, för att göra en lång och ångestladdad historia kort, fann vi oss tvungna att – Abicia förlåte oss – gräva upp den gamla arosens grav för att få tag på nyckeln. Det var vidrigt, men i strid mot Abicias vilje följde vi – det är jag övertygad om – Ahrmans dito. I kryptan fann vi det heliga svärdets hjalt, men helt plötsligt började en klocka ringa, och när vi kom ut på grifteplatsen mötte oss en fasansfull syn! Ghyreds armé av levande döda väntade på oss i månskenet. Den döda arosen kallade öns alla döda att resa sig ur sina gravar. Jag sprang för livet mot båten; undvek de vandödas greppande händer. När jag kom fram till bryggan var Jossi ett förtorkat lik, och båten ett läckande skrov. Vilken vidrig by! Alla måste ha varit döda hela tiden, hann jag tänka, innan jag i panik vadade mellan vattenlik genom den grunda skogssjön med mina vänner efter mig. Ghyreds by, vi måste fly från Ghyreds by! Vi flydde till häst. Bort bara. Och efter en halv dags ritt tog vi en andtruten rast när marken blivit fastare under hästarnas hovar.

Dagar utan Maralda: 2888

På natten hade jag en märklig, men fantastisk dröm. En svarthårig kvinna med mjölkvit hy ledde mig ut på ett fält. Intill ett träd satt Maralda med ett nyfött barn i famnen. Mitt barn.

Spelmöte 11/8

spelledaren

Spelledaren dricker ur ymnighetshornet

Medan betan testas och läses av externa förmågor, jobbar vi på Zorkhfeber vidare med filande, putsande, fluff och kommande (efter första utgåvan påföljande) produkter. Men vi försöker hinna spela också! I lördags träffades en något decimerad variant av ordinarie spelgrupp för första gången sedan i juni med celebert, förhoppningsvis återkommande, gästspel av Tomas Arfert (SagaGames). Det var alltså första gången någon utanför Zorkhfeber spelade Zanguina – Rollspelet, åtminstone såvitt vi vet. Han hade synpunkter på karaktärsgenereringen, som han uppfattade som för krånglig och tidskrävande (detta är vi medvetna om – vi vill lite grann ha det så – men vi kommer komplettera den gängse metoden för framtagande av Rollperson med förenklade varianter i två steg, samt jobbar på digitala hjälpmedel för ändamålet. ”Jävligt bra system”, var omdömet om regelsystem/spelmotor, något vi tacksamt slickar i oss.

Nedan följer en liten spelrapport:

Det är en sensommareftermiddag och Sarkhemys – Dödshämtarens – dag närmar sig med stormsteg. Sarkhemy sägs besöka Zorkhana endast i djurhamn, varför Sarhkemys dag har kommit att bli en riktigt festivalartad tilldragelse med maskerader, utskänkning av bröd till de sämre bemedlade och på andra sätt en ganska uppskattad högtid bland de troende. Även kommersen gynnas av alla maskeraddräkter och allt  godis, dryck och mat som ska krängas på de firande.

På värdshuset Väsande Repet i staden Ayvard, i Ibstadwen, östra Ibstar, svettas värden Goran bakom skänken och skäller ilsket på den nya kockens oduglighet. Om inte idioten hade valt att skära av sig fingret föregående dag skulle Goran med all säkerhet varit samma jovialiske herre som vanligt, glatt skämtande med besökare och fyllon i skänkrummet. Men nu ger sig magsåren tillkänna när kocken, med en illa bandagerad högernäve, försöker röra till en blaskig köttsoppa men spiller och fumlar ut innehållet. Goran hytter argt med näven åt honom, tar en djup klunk ur halspluntan som han får fylla på om varven, och stormar sedan upprört men maniskt välvilligt leende ut mot gästerna igen.

Ute vid skänken har en stor, lätt obehaglig man slagit sig till ro med en samling sejdlar omkring sig. Det är Oldarik; nomaden och lädermakaren. Det strama, mörktonade och läderartade ansiktet smälter ihop med de hafsigt ihopsydda och lagade skinnkläderna. Det breda skägget är mörkt, lindrigt nedsölat av mustig dryck, och bidrar till att ge den björnlika besten ett inte alltför inbjudande intryck. Mannen muttrar till och sveper sejdeln han kramar i sin ena ram till näve varefter han bestämt trycker ner den öronförsedda läderhuvan över huvudet. Det är, så att säga, mannens hyllning till Sarkhemys  – faktum var att det var det enda han förmått skrapa ihop efter en längre tids tukthusvistelse. Det, alltså fängelsevistelsen, och faktumet att han härstammar från en av de inlandslevande nomadstammarna är en avgörande orsak till att han just spenderar de sista magra kopparstycken han äger på en alldeles för blaskig maltdryck. Oväsendet från gästerna stör honom inte eftersom han ändå befunnit sig på ett mycket värre ställe under de senaste åren och jobbat av sin skuld till det här samhället. Han fnyser till igen och försöker smådrucket kontrollera att ingen sejdel kring honom innehåller kvarglömda slattar av dryck.

I ett bås i samma värdshus sitter tre andra personer ivrigt konverserande – eller ja, två av dem – den tredje inmundigar mest vin ur en väldig karaff. Det är de tre ofrivilliga kamraterna Ghemelan, Adana och Hillevi, som i denna stund försöker reda ut vad deras nästa steg ska bli. Efter att ha mött Bymor och fått hjälp att rymma från Juavitiska inkräktare för några dagar sen har tillvaron ställts på ända för sällskapet. För Adana – en helig och mycket, mycket fager kvinna – har svärdets väg mot hennes vilja återigen vecklat ut sig framför henne. För Ghemelan väntar ett äventyr och nya möjligheter att hamna i trubbel och för Hillevi är allt bara ett skimmer av vin och en fantastisk studie i våldsverkande. Deras kumpaner och tidigare fränder har sysselsatt sig själva; Mekit – den mörka, litet fega och slingrige mehrinen – har gett sig åstad att åta sig nya trubaduruppdrag under Sarkhemys dag. Med hans röst och harpa, resonerade han, var det en enkel sak att fixa. Samtidigt insjuknade Leroq – Adanas stridskamrat och religiösa broder – i en kraftig feber och blev sängliggandes i sjukstuga. Nu är de alltså bara tre och diskussionen är livlig. När Ghemelan går för att fylla upp nya stop och beställa en karaff vin – ty törsten är ganska stark hos vissa i sällskapet – stöter han in i Oldarik som fortfarande letar småslattar i krus och sejdlar. Ghemelan som är en givmild själ köper efter ett kort samtal en sejdel med öl åt läderbaggen, och bjuder så småningom över Oldarik till sällskapets bord. Diskussionen har vid det här laget landat i att de ska försöka träffa arosen i staden – det gäller en viss ”nyckel” Adana behöver få tag på. Arosen verkar dock väldigt skeptiskt inställd till att ta emot besök och eftersom varken Ghemelan aller Adana är fantaster av de våldsamma lösningar som Hillevi förespråkar har de kört fast. Oldarik erbjuder sig här att assistera sällskapet; då han vet vägen till det omnamar där de kan träffa arosen. Sällskapet godtar givetvis glatt och utan ett uns misstänksamhet Oldariks erbjudande och tjänster och går sedan ganska direkt ut i Ayvard-kvällen, mot arosen och templet i staden. Väl på plats släpper sällskapet in sig själva genom de olåsta portarna – det verkar inte ens komma på tanken att annonsera sin ankomst utan anförda av Oldarik och Adana stegar de in i templets inre och möter så på en ung tjänstegosse vid namn Tengil. Ett försiktigt förkunnande från Tengils sida gör gällande att arosen vid namn Dimer har gått och lagt sig för kvällen och att sällskapet får lämna templet. Det tar förstås inte sagda sällskap lång tid att övertyga den unge pojken om vikten av att de får träffa Dimer . ”Det är faktiskt en fråga om rikets säkerhet!”, kungör Adana pompöst och världsvant innan hon får Tengil att visa vägen till arosens cell. Väl vid dörren väcks en synbarligen ålderstigen och nu nyvaken och irriterad aros av en mycket försiktig och nervös Tengil. Adana förklarar återigen, till synes lyckosamt, att sällskapet är på ett uppdrag för rikets, Livgivarens och storkonungens räkning och behöver tillgång till gravvalven. Efter en stunds debatterande där Dimer först vill slänga ut sällskapet tjatar sig så småningom Adana till en kort visit ner i katakomberna – det gäller trots allt rikets säkerhet!

Tempelgossen Tengil får visa vägen; nu märkbart lugnare efter att arosen gett sitt tillstånd och när stämningen lättat något. Med pojkens hjälp letar sig sällskapet fram till de rödmarkerade golvplattorna som börjar vägen ner i katakomberna – även kallat Sarkhemys väg. Där nere är det mörkt, fuktigt och obehagligt. Få personer besöker dessa valv om det inte är i tempelärenden. Tengil för dem genom trånga och mörka korridorer och tunnlar till dess att han tror sig ha hittat till det gravvalv sällskapet letar efter. Väl där börjar Oldarik och Adana inspektera gravarna medan Ghemelan försöker vara hjälpsam och Hillevi inmundigar mer vin ur sitt vattenskinn. Sökandet pågår en stund, till dess att de finner de äldre gravarna, vissa så gamla som åttahundra år. När sällskapet så finner den äldsta graven – som enligt sägnen skall tillhöra den Förste Väktaren – skickar Adana Tengil efter ett krus med vatten; hon berättar inte varför men övertalar honom att våga sig tillbaka genom katakombernas mörker och upp till brunnen utanför.

När Tengil väl rusat iväg är Ghemelan snabbt framme med bräckjärnet, som Hillevi bestämt fattar grepp om varefter hon börjar bearbeta den första stenkistan de behöver åtkomst till. Efter hackande, bräckande och tryckande brister stenkanten och Adana kan beskåda innehållet; ett skört skelett av oigenkännlig form. Det mesta har multnat och förvittrat till damm, utom en silverring på skelettets högra ringfinger. Adana tar denna ring – förvissad om att det är ’nyckeln’ hon varit på jakt efter.

Så kommer Tengil flåsandes och rödflammig tillbaka med kruset vatten, och sällskapet bestämmer sig till hans stora förvåning att gå upp igen. Tengil vet vid det här laget att han inte ska ställa en massa dumma frågor utan leder något lättat sällskapet mot katakombernas utgång, när helt plötsligt någon snavar ut framför dom i mörkret. Adana och Ghemelan skriker unisont åt personen att stanna upp men denne lägger benen på ryggen i mörkret, med Hillevi i lyriskt släptåg beredd att nedgöra främlingen. Oldarik har vid det här laget lagt en pil på strängen till sin båge och avfyrar den på vinst och förlust ut i mörkret. Till hans och alla andras lycka träffar han den flyende mannen som visar sig vara en kortväxt, enkelt klädd penver. Han har träffats i ändan och lider alla helvetes kval där han ligger och försöker krypa vidare. Medan Tengil blir väldigt rädd och förvånad över mannens närvaro i katakomberna ser Hillevi till att med en spark i magen försäkra sig om att penvern är oskadliggjord. Raskt kommenderar Adana att de ska släpa upp mannen till templet och förhöra honom och att hans avsikter i gravvalvet ska utredas. Väl uppe binds han vid en av bönebänkarna och med Hillevis hjälp – ty hon är likt mannen penver och talar deras gutturala språk – påbörjas förhöret. Det framkommer snart genom kroppsvisitation att det är en övertygad och fanatisk juavit som spionerat på sällskapet. När sällskapet förhör mannen tar Tengil tillfället i akt och väcker arosen Dimer som irriterat kommer inrännande för att se vad sällskapet företar sig i det heliga templet. När han inser att det är en juavit och penver, samt att sällskapet varit nere i de heliga gravvalven och spillt blod säger han åt Tengil att springa efter vakten. Det tillåter inte Ghemelan som drar en kniv och helt sonika hotar att skära halsen av den unge pojken. Samtidigt ser Hillevi det som ett tecken att det är ok att sänka arosen med en snabb högerjabb – något Adana förgäves försöker hindra. Hillevi kompletterar skadan med en nonchalant spark över den helige arosens lår och skrev. Adana blir här väldigt uppgiven över Hillevis osunda inställning till våldsutövande. Tengil – med en kniv mot strupen – gråter högljutt över situationen och Oldarik drar obekymrat ut pilen ur den skadade juavitens skinka och bidrar därigenom till desto större blodvite och högljudda klagorop.

När så situationen lugnat sig en aning efter att man bundit Arosen och lagt honom i hans cell (som Adana och Ghemelan obehindrat genomsöker – de hittar en mystisk anteckning med texten ”Sarkhemys dag, Ö.P.”) avtvingar man den unge Tengil ett heligt löfte att inte skvallra för stadsvakten på, tja, låt oss säga tre dagar? Därefter kan Tengil med gott samvete lösgöra den kanske lugnare arosen och larma vakten, om det nu verkligen är så nödvändigt. När detta är avklarat släpar man med sig den skadade Penvern, som drabbas av Hillevis tjuvnyp och glada örfilar, till sagda stadsvakt som man nyss ville undvika, och överlämnar honom där som en ”juavitisk spion och uppviglare”. Vakterna rycker lite enkelt på axlarna; penver står inte direkt högt i kurs här i väst.

Sällskapet drar sig därefter tillbaka till det Väsande Repet; Hillevi har blivit väldigt hungrig och törstig efter den händelserika natten och Adana skruvar bekymrat på ringen hon tog från graven. Oldarik verkar mycket glad och genuint nöjd över att ha träffat på ett sällskap i hans kaliber. På värdshuset beställs det mat och starksprit. Det är en förhållandevis god och ganska kamratlig stämning i sällskapet, för en gångs skull. Dock smolkas glädsjebägaren av rykten på bygden, förmedlade av värdshusvärden Goran, om hur barn har försvunnit de senaste veckorna. Dessutom har djur skändats och slagits ihjäl ute på gator och torg, något som ses som en skymf mot Sarkhemy. Sällskapet lyssnar halvhjärtat innan de dricker upp den sista spriten och ramlar i säng på sina rum. Väl vakna morgonen därpå inser de alla att de kanske var lite för naiva beträffande att låta Tengil avge det där löftet om att inte larma vakten på, tjaa, säg tre dagar? Därför rustar de sig (med brynjor, svärd, hillebarder och vad de nu har liggande) och går åstad mot Templet för att försäkra sig om att Tengil håller sitt löfte, och för att fråga Dimer vad det mystiska meddelandet de hittade på hans rum ska betyda? Vad kommer egentligen att ske på Sarkhemys dag?

Utanför templet står givetvis en patrull kommenderade vakter när Adana och sällskapet anländer. Dessa släpper inte in några tempelbesökarna alls, och det är en upprörd stämning bland borgare och besökare. Även Adana försöker övertala vakten om att bli insläppt i egenskap av helig krigare, men de viftar nonchalant bort henne som vore hon en simpel stadskvinna. Sällskapet gör upp en väldigt grovskissad plan där Adana och Ghemelan spanar runt för att hitta en väg in; vilket Ghemelan gör i form av en obevakad ingång på omnamarets baksida. Adana har kommit på att de kan behöva maskera sig (vilket inte väcker någon uppmärksamhet så här nära inpå firandet av Sarkhemys dag) och därför sprungit iväg till en maskmånglare och köpt fula förklädnader de kan bära; Adanas i form av en road pungsork, Oldariks av en listig gam, Ghemelan som en lömsk gädda och Hillevi som ett oskyldigt får. Gruppen samlas kring den obevakade sidoentrén och med hjälp av skrikande barn som erbjuds godis för att distrahera vakterna bryter de sig in med hjälp av Ghemelans bräckjärn.

Våra ’hjältar’ rör sig därefter smidigt och tyst in i templet, på jakt efter aros Dimers cell och eventuellt Tengil. De passerar ett kök och genom dörrspringan kan de se en obehagligt fet man till kock som rör runt i grytor och bräserar kött, kokar soppor och förbereder bröddegar. Hillevi tycker mannen påminner om ett nordispalanskt skogstroll men håller mun. Efter att ha smugit sig genom en mörk korridor finner så sällskapet äntligen Dimers cell och tar sig in, bara för att upptäcka att det är släckt och att arosen lyser med sin frånvaro. Adana övertalar kvickt sällskapet att stanna och invänta arosen som ’säkerligen’ måste komma tillbaka förr eller senare, för att sova. 

Efter någon dryg timma hör de fotsteg närma sig. Tyvärr passerar dessa fotsteg till allas frustration Dimers cell, och Ghemelan sticker ut huvudet i korridoren och noterar att det var en kåpklädd tempeltjänare som gick förbi. Snabbt utarbetas en genialisk plan i vilken Ghemelan ämnar locka in tempeltjänaren (som kan vara och förmodligen är Dimer) i cellen för att avväpna och fråga ut honom. Detta misslyckas kapitalt då tempelmannen på tillbakavägen viskande ombedes att komma in till Dimer av Ghemelan, som försöker härma arosens röst. Den kåpklädde skriker på hjälp och rusar utefter korridoren.

Hillevi har vid det här laget blivit enormt uttråkad och frustrerad och lättretlig; så när mannen ropar på hjälp släpper alla spärrar och Hillevi jagar helt sonika ut ur rummet, och efter mannen, som hon hackar sönder med sin hillebard. Tyvärr visar det sig att mannen har tre kamrater i antågande, beväpnade med svärd, yxor och klubbor. Ghemelan och Adana; de två vuxet tänkande i sällskapet, överväger först att gömma sig men bestämmer sig slutligen för att fly templet. Oldarik som kommer ut strax efter Hillevi överraskar den abnormt fete kocken som med kakdeg runt munnen står som förstenad av chock vid åsynen av inkräktarna som just kluvit en helig yrkestroende med en hillebard. Oldarik tvingar under pilbågehot ner den fete på mage och börjar binda  hans armar medan Hillevi – hög på blodutgjutelse – ivrigt inväntar de anstormande tempeltjänarna. Striden som utbryter blir kort men blodig – de två främsta hugger efter Hillevi som vigt backar och måttar ett hugg med sin hillebard. Oldarik har vid det här laget lyckats bakbinda kocken och på knä avfyrar han en pil rätt i ögat på en av tempelmännen. Den andre parerar därefter Hillevis hillebard med skrevet och dör gurglande med maginnehåll rinnandes ur sig. Den tredje mannen försöker lägga benen på ryggen men träffas av en pil i knävecket och faller ihop. Oldarik gör en helomvändning och springer mot utgången medan Hillevi blodtörstigt avrättar den skadade kvarvarande tempelkämpen. Därefter gör hon sin sorti – dock först efter att ha sparkat den obeväpnade, bundna och livrädda kocken i ansiktet.

Väl ute ur templet väljer Ghemelan och Adana att snabbt ansluta sig till en skara maskerade festfirare på en tvärgata. Där byter de masker med några intet ont anande festdeltagare och skyndar sedan vidare till värdshuset. Oldarik som smiter ut kastar av sig masken och drar åstad mot värdshuset han med. Väl där verkar de tre; eller ja, främst Adana och Ghemelan, övertygade om att Hillevi satt sin sista potatis och beställer in ett gott vin för att antingen fira eller sörja den tidigt bortgångne psykopatkrigaren. Deras glädje – eller sorg – blir dock kort då dörren öppnas och en synbart törstig och oberörd Hillevi uppenbarar sig. Stämningen blir lite tryckt och dålig – bland annat diskuteras det om Hillevi kanske inte ska använda så brutala metoder, eller om Adana och Ghemelan är två fega ynkryggar – men lättas upp efter en stund efter att Hillevi fått dricka sig småberusad och de andra två insett att det inte kommer eskalera till ett slagsmål inne på Väsande Repet. Dock är relationen mellan den heliga Adana och den något instabile Hillevi för evigt djupt sargad och irreversibel. Kvällen avslutas med en enkel kvällsvard och att sällskapet en och en avviker upp till sina hyrda rum, till synes djupt nere i egna tankar om kvällens händelser.

Zorkhfeber på Nycon 2018

28378093_10155594689451886_5006582711633236921_n

Vi kan redan nu annonsera att Zorkhfeber kommer att finnas representerade på Nycon 2018 i Nyköping i november, där vi ser fram emot att träffa sköna nördar som vill titta närmare på Zanguina – Rollspelet, rulla gubbe, regeltesta, ställa oss mot väggen, dricka en folköl eller bara slå dank. Väl mött, även om november just nu känns avlägset i sommarhettan.

https://www.facebook.com/events/1796488017063142/

Betan utskickad till testgrupper

Namnlös

I kväll skickades vår första beta-version ut till ett par speltestgrupper och några genomläsare och navelskådare. Det innebär att vi kommit ett stort steg i riktning mot att ta fram vad åtminstone vi tycker är Sveriges bästa fantasyrollspel.

Vi kommer försöka närvara på ett eller annat konvent i höst om ni vill komma och surra och rulla en gubbe och så vidare. Mer info om dylika utsvävningar kommer, och fram till dess jobbar vi på med egen granskning, textbearbetning, med att ta fram material till en framtida crowdfundingkampanj samt med det som kommer vara det stora projektet när Zanguina – Rollspelet en gång för alla är släppt – nämligen en djupdykning i magiutövande på Zorkhana.

Tillbakablick / korrigeringar

35459292_1660439747384862_6776257228174262272_n

Nu börjar vi på Zorkhfeber att närma oss slutet på första fasen i arbetet med att få ut Zanguina – Rollspelet. Det rör sig om den betaversion vi i slutet av juli kommer att langa ut till ett antal utomstående spelgrupper och genomläsare, och här på bloggen tänkte vi gå igenom vad vi hittills har publicerat och vad som ändrats och reviderats under arbetets gång för att undvika förvirring. Vi låter alla poster ligga kvar för att det någonstans skulle kunna vara intressant – åtminstone för oss – att se hur Zanguina utvecklats under den tid vi jobbat med projektet.

I första posten ”Zanguina – Vad är det?” redovisas vår ambition med Zanguina, och den kvarstår i allra högsta grad. Regelsystemet, som behållit samma grund sedan december 2016, har utvecklats rejält sedan dess, men är vårt eget och håller hög klass samt är realistiskt på gränsen till simulation utan att för den skull vara speciellt svårt att tillgodogöra sig eller för att agera bromskloss i spelflytet.

I andra posten går vi in och nosar på någon sorts setting. Rubriken lyder ”Zorkhana – Kungariket Ibstar” och presenterar i kartform de olika delriken som utgör samväldet Ibstar. Av den sparsmakade texten framgår att ett tidigt fokus kommer att ligga på västra Ibstar, och ”hertigdömena” Ralos och Juanda. Denna plan har frångåtts – det område vi om något kommer att fokusera på är östra Ibstar och västra delen av kontinenten Ispalana som ligger på andra sidan havet Ladarasan. Kartan är i grunden densamma, men de inre gränserna och flera namn är ändrade, då språk och benämningar blivit synade i sömmarna. Vissa har helt försvunnit, och av geopolitiska skäl – till följd av ett mycket minutiöst klimatkokande – har bosättningar, städer och landmärken flyttats om, bytt namn eller strukits från världen. Ibstar fortsätter att växa, jämte resten av Zorkhana…

I ”Liten Lägesrapport” uppdaterar vi eventuella läsare om var någonstans i processen vi befinner oss. Inget av våra arbetsområden från då (snart ett och ett halvt år sedan) är färdigt till 100%, men vi har kommit en jävla bit på vägen och ständigt utvecklat och raffinerat regler och tankegångar. Texten om magi ligger för tillfället på omkring 100 sidor, men vi har beslutat att gå in mycket lite på magi i första utgåvan av Zanguina. Detta dels av utrymmesskäl, men även på grund av att vi hellre vill samla allt i en enda volym. Dessutom måste magireglerna speltestas ordentligt av oss innan vi slänger ut dom för externa tester, och i och med att reglerna generellt har utvecklats och förbättrats måste magin stämmas av mot det reviderade nya regelverket. Efter att vi har fått ut Zanguina – Rollspelet (Regelboken) är magi-modulen vår högsta prioritet.

I ”Tankar efter speltest 11/2” använder vi begreppet ”attribut” på något ställe; något som i dagsläget helt har utgått. ”Lägesrapport 28/2” är inte särdeles utlämnande, utan nämner bara vad vi för tillfället skrev på just då. Allmänna regler är i någon mån färdiga och spikade, medan de regler vi skrev för alkemi där och då avslutades, lades till resten av magitexterna och sedermera att vila.

Under rubriken ”Grundegenskaper” presenteras våra tankar kring just dessa. Våra grundegenskaper är fortfarande tjugo till antalet och värdet anges i siffror där fem (5) får anses utgöra det genomsnittliga värdet. Denna siffra representerar mängden ST (Sekundära tärningar) som läggs till pölen när spelaren slår ett handlingsslag samt anger ett statiskt värde som ibland används för att snabbt och enkelt avgöra vad Rollpersonen är kapabel till.

I posten ”Tärningar, handlingar och att använda grundegenskaper” presenteras just detta lite närmare. Först anges de tärningsvarianter som under spel i första hand används. Dessa är ungefär desamma fortfarande: PrT (Primär tärning) med där tre av sex sidor representerar framgång, medan en av dem utgör en explosion som genererar ytterligare en PrT till poolen. SeT (Sekundär tärning) innebär fortfarande detsamma, medan det vi i posten kallade ”stödtärning” numera heter TeT (Tertiär tärning).

Användningsområdena för dessa tärningar var under tiden för posten blandade vilket gjorde handhavandet rörigt och svårt att hålla reda på. Tärningarnas användningsområden ser nu ut som följer:

PrT används för Spetskunskaper (och läggs till handlingspölen tillsammans med SeT och TeT) samt vid samt vid slag med värden i exempelvis Förstånd, Vitalitet, Inverkan (vid strid) och liknande härledda värden, samt Tur och Zanguina.

SeT används för Grundegenskaper, och läggs till handlingspölen.

TeT används för färdigheter, och läggs till handlingspölen.

Begreppen ”Aktiva och passiva grundegenskapshandlingar” är helt slopade till förmån för statiska värden som anger vad Rollpersonen generellt går för i olika sammanhang.

Under rubriken ”Speltest 18/3 – Liten rapport” lämnas en mycket sparsmakad spelrapport. Begreppet ”dekolyt” som används som gradbeteckning inom Manto Dantra har utgått, och graden motsvaras numera av antingen Halderde Dantra eller Zanoutha. Inte heller är ”kungen, hertigarna och magikerorden Manto Dantra” de tre stora maktfaktorerna i Ibstar, utan dessa utgörs av kungen (ibstarised), ”kyrkan” (Livgivaren & moderlivet – Huludhmanorn len Huludur) och magikerorden Manto Dantra.

”Människor” används slarvigt om den människolika majoritetsbefolkningen (i Ibstar och Farangheta); faranger.

”Grundegenskaper – en presentation” lyder nästa rubrik, och dessa tjugo grundegenskaper är desamma, även om luktsinne bara benämns Lukt, balanssinne Balans, och så vidare. I introduktionen nämns de ”aktiva och passiva grundegenskapsslag” som jag ovan berättade sedan ett bra tag är slopade. Olika härledda värden nämns också. Vissa av dem har försvunnit, bakats in i annat eller bytt funktion. ”Psyke”, ”Fysik” och ”Bryt/Amp” existerar inte längre i sin dåvarande form. Psyke heter Förstånd, fysik är inbakat i värdet Vitalitet, medan Bryt/Amp inte är ett härlett värde utan en svårighet (Bramp) man slår mot, och där grundegenskapen Stryktålighet är av värde för Rollpersonen. Kroppsmassa finns dock kvar under sin ursprungliga benämning.

Under rubrikerna ”Regeltest – Strid #1” och ”Regeltest – Strid #2” redovisas möten för fokustest av strid. Stridsregelsystemet har sedan april 2017 ändrats och slimmats en del, men här etablerade vi grunderna för ett smidigt spelat, realistiskt och högst dödligt regelsystem för strid.

I posten ”Vad händer med Zanguina” – lite drygt ett år gammal – och ”Vad händer med Zanguina? Del 2” berättar vi att arbetet fortgår i hemlighet. Under den här perioden fick hela Zorkhana en klimatzonsmangling som nämnts ovan, vilket ställde en del tidigare tankar på ända, men gav oss en bra och stabil grund för fortsatt fluffande. Vid den här tiden började vi även bli klara över att vi till exempel skulle lämna magin till framtida utgåvor, och hur vi skulle förhålla oss till publicering av setting i en inledande fas. I kölvattnet av klimatkokandet påbörjades även en seriös uppritning av hela Zorkhana.

Omkring här är vi ikapp oss själva. Just nu sker en del textkomplettering inför betasläppet, och peppen är i det närmaste skyhög.

Beta-versionen klar under sommaren

Om Ahrman vill och den på magisk väg drivna segwayen håller kommer den första beta-versionen av Zanguina våra pilotgrupper tillhanda i slutet av juli. Det har blivit vissa förseningar på grund av det som populärt kallas livet, men det rullar på.

Igår (lördagen 16/6) var hela Zorkhfeber-crewet samlat för kreativt spelmöte, där karaktärerna Ghemelan, Adana, Mekit, Hillevi och Leroc härjade omkring i Ibstadwen i syfte att skydda en helig plats från inkräktande juaviter och annat patrask. Som vanligt dyker en del goda idéer och infall upp vid dessa tillfällen, som tillför både spelvärld och dito teknik nya små element.

Komplettering av ett par mindre tabeller samt viss textredigering kvarstår innan Zanguina kan börja testas externt.